.

Okej, jag kanske borde plugga eller jobba eller åtminstone sitta ute i vårsolen istället för att kolla på SVT Forums direktsändningar från riksdagen. Men ibland lyckas man zappa in någonting som fångar ens intresse. Jag satte mig på soffan och hamnade mitt i en debatt mellan skolministern och tre representanter för Sverigedemokraterna. Vad själva grundfrågan var lyckades jag aldrig uppfatta, måste jag erkänna, men det måste ha handlat om skolan och rasism/kränkningar/mobbning och integrationspolitik. Det handlar ju alltid om rasism och integrationspolitik när Sverigedemokraterna får ordet.

Jag har egentligen aldrig hört talas om "svenskfientlighet" förut, inte i den utsträckning som begreppet behandlades i den korta debatten jag såg idag. Klart att någon Sverigedemokrat slängt ur sig det under valrörelsen - men ändå kändes begreppet nytt för mig. Jag förstår det bara inte. "Svenskfientlighet" - är det verkligen det stora problemet i det svenska samhället eller i den svenska skolan? Givetvis inte - men jag gav Petzäll, Ekeroth och en tredje nisse som jag missade namnet på - en chans att få beskriva detta för mig.

Sverigedemokraterna pratade om "invandrarelever" som systematiskt trakasserar "svenska elever" (jag sätter många citationstecken för att jag inte är säker på att jag delar SD's definitioner av begreppen). Enligt Sverigedemokraterna är detta ett stort och utbrett problem som gör att "svenska familjer" tar sitt pick och pack, lämnar Stockholmsförorten för att bo i Norrlandsskogarna. Tydligen så är "svenskfientligheten" den svenska skolans just nu största problem. Troligen är "svenskfientligheten" någonting som Sverigedemokraterna retoriskt måste kontra med då de själva hela tiden kallas för främlingsfientliga. Men kan Sverigedemokraterna hänvisa till någon slags studie för att det som de kallar "svenskfientlighet" har växt och blivit ett stort problem i samhället och i skolan? Hur vet de att det är så? Och om det nu skulle finnas en ökad "svenskfientlighet" bland den invandrade befolkningen i Sverige - varifrån tror Sverigedemokraterna att den kommer ifrån i så fall?

Det blir en hönan eller äggetfråga. Vad kom först; "svenskfientlighet" eller "invandrarfientlighet"? Jag förnekar inte "svenskfientlighetens" existens. Det finns säkert ett gäng individer som invandrat till Sverige som inte gillar svenskar. Men jag tror snarare att "svenskfientligheten" är en liten liten biverkning utav det verkliga problemet - rasismen - och att svenska folket gett Sverigedemokraterna mandat i Sveriges riksdag.

Någonting har lockat mig till läraryrket. Inte är det lärarnas dagliga förutsättningar att genomföra sitt uppdrag. Inte är det lönen. Inte heller de goda chanserna att få tinnitus. Och ingen i min närhet har nog gett mig idén. Jag kommer inte från en lärarfamilj. Men någonting lockade - och jag tror att det var det som jag kallade för "ett kall" när jag sökte lärarutbildningen. Kunde läraryrket vara mitt kall här i livet? Redan under högstadiet brusade jag upp i ett sprudlande engagemang när skolfrågor diskuterades - skolmat, schemat, böckerna, betygen, lärarna. Jag var en arg och missnöjd elev. Under skoldebatter händer det någonting inom mig - min ilska väcker ett engagemang som aldrig väcks i andra sammanhang. Därav tron om att läraryrket kanske var mitt kall - jag ville (och vill fortfarande) förändra!

Tidigt i lärarutbildningen, redan första terminen, blev jag satt på plats. Att välja läraryrket för att man inbillar sig att det är ens kall eller för att man skulle vara någon slags eldsjäl - det var tydligen fel. Läraryrket skulle vara ett yrke som alla andra. Min första termin på universitetet förstod jag nog inte riktigt förklaringen - varför var det plötsligt så fult att välja yrke för att man känner i maggropen att det är vad man är menad att göra? Kunde inte min inre glöd få vara min enda motivation?

Om ett år ska jag examineras. Då ska jag vara färdig lärare. Det är visserligen bara ett litet steg på ett helt liv men i mitt liv just nu känns det galet stort - en hel lärarutbildning. Och om de senaste tre åren har gått så snabbt som jag upplever att de har gjort så kommer givetvis sista året bara flyga förbi. Pang, så var man pedagog. Det som stressar mig kanske mest av allt, mer än jobbsökandet, lektionsplaneringar, nya elever, kollegor och föräldrar, är min lärarroll. Hur ska jag hitta min lärarroll? Vem är jag när jag är lärare? På tidigare arbetsplatser har jag aldrig haft problem med att stiga in i mitt professionella jag och agera utefter vad som förväntas av min yrkesroll. Jag har alltid klarat mig fint. Men nu klurar jag mer än någonsin över hur jag kommer vara som lärare - vilken kostym tar jag på mig när jag går till jobbet?

Av någon anledning tror jag att det hade varit lättare att hitta min lärarroll om det hade varit okej att känna att jag arbetar inom skolan för att jag brinner för det - av någon outgrundlig anledning. Och det är väl klart att jag ska kunna hitta min lärarroll genom glöden och engagemanget. Den som sa åt mig att det var fult att tänka på läraryrket som ett kall fällde lite krokben för mig. Men däremot ser jag nu hur eldsjälstanken om mig själv hade hindrat mig från att lära mig allt jag lärt mig under utbildningen. Tanken om att läraryrket för mig var ett kall grundade sig nog delvis i att jag tyckte att jag redan kunde så mycket - inte behövde väl jag en fyraårig utbildning heller? Hade någon inte tagit ner mig på jorden tidigt i utbildningen hade jag troligen inte på samma sätt kunnat ta till mig av den empiriska forskning som undervisningen i skolan faktiskt måste grundas på. Tanken om mig själv som ett nästintill fullärd nittonåring hade nog snarare stjälpt än hjälpt under utbildningen.

Men okej. Lärarrollen. Jag vill inte få det att låta som att jag inbillar mig att jag kan välja och vraka hur som helst. Jag måste ju fortfarande vara jag. Jag kan inte vara något annat än jag. Och givetvis kommer jag snabbt att anpassas efter vilken arbetsplats jag möter, vilka nya kollegor jag får och vilka elever jag kommer att arbeta med. Men lite kan jag faktiskt välja. Jag har bland annat funderat på om jag vill vara en god förebild på riktigt eller om jag ska nöja mig med att vara en god förebild på låtsas. Människor som till hundra procent lever som de lär är sällsynta, men jag avundas de som lyckas. Vill jag försöka vara en sån? Nej, inte på bekostnad av mina ack så viktiga och ibland så syndiga fritidssysselsättningar. Men en förebild på vissa plan vill jag ju vara. På något sätt.

Vill jag vara den läraren vars lektioner är de roligaste, eller de som är mest intressanta? Vill jag vara den läraren som eleverna minns och berättar för sina barnbarn om år 2075? Vill jag vara den läraren som är bäst på att få ordning i klassrummet eller den som har mest tålamod? Vill jag vara den balla, den häftiga, den snälla? Eller kanske den som alltid tar mig tid att lyssna på hur eleverna mår och som inte bangar på att arbeta övertid för att hjälpa elever att lösa sina konflikter? Vill jag vara den som alltid har lektioner som är planerade in i minsta detalj eller vill jag vara den spontana? Jag vill ju vara allt det där! Allting på samma gång. Men någonting som det har tagit mig nästan 23 år att förstå är att lärare också är människor. Inte ens världens bästa lärare är superhjältar.

Jag är medveten om att jag har en tendens att ibland tänka sönder saker. Överanalysera. Men om jag vill vara en lärare som smittar mina elever med sitt engagemang så vågar jag inte bara blunda och hoppas på att det kommer bli så. Jag är medveten om att jag inte kan skapa mig en exakt bild av mig själv i min lärarroll förrän jag möter de elever jag ska arbeta med - jag, precis som dom, formas i vårt möte. Men en målbild vill jag ha. Jag tror att jag behöver en. Om läraryrket är mitt kall eller inte kanske jag inte kommer på förrän på min dödsbädd. Men vad jag behöver nu är att finna en någorlunda balanserad bild av vem jag kan vara som lärare. En människa, en engagerad sådan, en ibland rätt snäll sådan. Men ingen superhjälte.

Ett beslut har tagits. Ett beslut med mycket goda avsikter. Ett beslut som i allra högsta grad kommer att påverka min framtid. Det gäller frågan om lärarlegitimation. Tanken är att när man tagit sin lärarexamen så ska man få ett introduktionsår som lärare där man har en mentor som stöd. Forskning visar att första tiden i läraryrket är en tuff tid och egentligen finns det redan ett beslut om mentorsskap för nyexaminerade lärare. Jag vet inte om det följs dock. Efter introduktionsåret ska rektorn på den aktuella skolan ta beslut om lärarlegitimationen ska utdelas till den nyblivnde läraren efter samtal med mentorn. Det kan komma att kosta pengar för den nya läraren att hämta ut sin legitimation.

När jag är färdigutbildad om ett år kommer jag ha varit lilla lärarstudenten i fyra års tid. Och jag har en stark längtan efter att få vara en kollega - en jämlik - en som är öppen för att lära mig nya saker på en arbetsplats som också lyssnar till mina förslag grundade på mina kunskaper.

Lärarlegitimationen kommer att vara en förutsättning för att få en fast anställning och för att få legitimationen måste man ha gått introduktionsperioden som ska motsvara ett års heltidsarbete. Helst ska mentorn vara en erfaren pedagog med samma ämnesinriktning som den nyexaminerade läraren. Här bröjar det bli rörigt för min del.

Som musiklärare för låg- och mellanstadiet kan det vara svårt nog att få en anställning. En heltidsanställning på bara en skola är nästintill omöjligt som det ser ut just nu. Att jag som nyexaminerad ska få en musiklärartjänst på en skola som redan har en musiklärare som kan agera mentor för mig kommer inte att hända - någonsin. Men om vi leker med tanken att det skulle kunna hända så skulle min introduktionsperiod bli längre än ett år då jag med största sannolikhet inte skulle kunna få en anställning på heltid. Vilken anställningsform kan jag få och vilken lön kan jag kräva? När jag började mina studier var det med förhoppningen att fyra års universitetsstudier skulle kunna ge mig en fast heltidsanställning. Sen har jag insett under tiden att heltidsanställningen kan jag nog glömma. Och idag insåg jag att jag inte kan få en fast anställning förän absolut minst ett år efter min examen - och får jag efter introduktionstiden en tjänst på en annan skola så får jag troligen en provanställning på ett halvår. Säg att jag kanske kan få min efterlängtade fasta anställning hösten 2014. Det känns avlägset och tar död på motivationen jag äntligen återfått då jag insett att jag bara har ett års studier kvar!

Att motivera erfarna lärare att anta uppdraget som mentor kommer väl med största sannolikhet kosta den lokala skolan en liten peng. Hur attraktiv blir jag på arbetsmarknaden då skolan måste betala en mentorsutbildning åt en av sina anställda och dessutom avlöna denne för sitt uppdrag som mentor åt mig? Vad tas pengarna ifrån? Och hur ska mentorsskapet fungera? Jag tror att alla önskar att mentorsskapet är ett jämlikt sådant och en ömsesidig relation - men vad händer när en kollega ska bedöma mig och min lämplighet som lärare?

Idag har detta tagit upp mina tankar och det har kännts tungt. Förmodligen finns det en mängd positiva sidor av den pågående skolreformen och beslutet om lärarlegitimationen. Det är ett sätt att satsa på att höja läraryrkets status. Men att införa lärarlegitimation kommer inte ensamt att höja yrkets status, det är jag övertygad om. Däremot får det med sig att endast pedagoger med examen och legitimation får en fast anställning inom skolan och jag hoppas att det får goda och endast goda konsekvenser för skolan och våra elever.

Missförstå mig rätt (som man så festligt säger) - jag har väldigt gärna en mentor när jag kommer till min första arbetsplats och ska arbeta som pedagog. Utan en mentor, någon att vända sig till och bolla tankar med vet jag inte om jag kommer palla första året. Men att en kollega tillsammans med rektorn ska utforma ett lämplighetsintyg känns skevt. Varför skulle inte VFU-handledaren som man möter redan tidigt i sin lärarutbildning kunna avgöra om man är lämplig som lärare eller inte? Eller varför genomförs inte trepartssamtal tidigare i vår utbildning där VFU-handledaren och en representant från universitetets lärarutbildning observerar lärarstudentens undervisning och samtalar och utvärderar efteråt? Kan man inte avgöra om någon är olämplig då så vet jag inte vad.

För mig handlar det inte om studielån eller bortkastade år på universitetet. Utan för mig handlar det om självbilden, av den målbild jag skapat i mitt huvud av mig som pedagog - engagerad, positiv och välutbildad.


http://www.skolverket.se/sb/d/4394